Med bitterheten over de forlorade bilderna och med ledsamma nyheter hemifran lamnade jag Hampi i precis rattan tid. Akte vidare till Kodaikanal i Tamil Nadu och motte upp vannerna fran Hampi, som skaffat ett eget hus at den lilla natta gruppen pa 14 personer. Vi lagar god mat, sjunger, larvar oss och gar promenader i skogen bakom huset, som ar som tagen ur Sagan om Ringen eller Ronja Rovardotter. Har till slut hittat den grupp jag tidigare saknat under resan. Stormtrivs har, uppe i bergen. Kall vind och varm sol, kanns som Manali igen, men framforallt-Sverige. Sockor, varmt te och smaltvatten som rinner over dammiga vagar far mig att tanka pa att nar jag kommer hem ar det var. Som det ser ut nu blir det i mitten av Mars. Det kanns bra och svenskt lagom.
Resan har varit i sa manga olika delar, och det ar forst nu jag borjar se vad de olika delarna har bidragit med. Det var mycket ensamtid till en borjan, och det forvanar mig fortfarande hur otroligt mycket jag behover av detta. Det behovdes dock, nar jag ser tillbaka pa hur jag kande mig innan jag akte. Da jag inte hade en aning om vad som lag framfor mig, sa kanns det mer som att jag flydde fran det jag var i, an siktade pa det jag var pa vag emot. Jag akte med malet att uppleva nagot annat an det jag ser och hor hemma, och det vore ju konstigt att inte lyckas med det med tanke pa hur annorlunda detta ar. Precis lika hemskt och vackert som det svenska samhallet, men ofta pa ett helt annat satt. Nar agaren till det proppfulla internetcafet jag sitter pa helt bekymmerslost ger sitt barn en sadan orfil att den senare ramlar av stolen i en kaskad av grat och skrik, da vet jag att jag inte ar hemma.
De andra i huset tjatar pa mig och Mikaela, den enda andra svensken, att laga en typiskt svensk middag. Men vad fan skulle det vara egentligen? Jag kanner mig begransad av brist pa lingon och sill och blir mest forvirrad over fragan. Forslag mottages darfor med oppna armar.
Resan har varit i sa manga olika delar, och det ar forst nu jag borjar se vad de olika delarna har bidragit med. Det var mycket ensamtid till en borjan, och det forvanar mig fortfarande hur otroligt mycket jag behover av detta. Det behovdes dock, nar jag ser tillbaka pa hur jag kande mig innan jag akte. Da jag inte hade en aning om vad som lag framfor mig, sa kanns det mer som att jag flydde fran det jag var i, an siktade pa det jag var pa vag emot. Jag akte med malet att uppleva nagot annat an det jag ser och hor hemma, och det vore ju konstigt att inte lyckas med det med tanke pa hur annorlunda detta ar. Precis lika hemskt och vackert som det svenska samhallet, men ofta pa ett helt annat satt. Nar agaren till det proppfulla internetcafet jag sitter pa helt bekymmerslost ger sitt barn en sadan orfil att den senare ramlar av stolen i en kaskad av grat och skrik, da vet jag att jag inte ar hemma.
De andra i huset tjatar pa mig och Mikaela, den enda andra svensken, att laga en typiskt svensk middag. Men vad fan skulle det vara egentligen? Jag kanner mig begransad av brist pa lingon och sill och blir mest forvirrad over fragan. Forslag mottages darfor med oppna armar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar