Bildsamling

Den slingrande vagen upp till Munnar/Mount Doom

Kajsa, standigt ritandes dagboksteckningar.

Utsikt fran en av balkongerna i Munnar/Mount Doom

Morgontrottis.

 

Sova pa stranden.

Sova i bussen.

Utflykt med fiskebat till havs.

Tavla over Vasco Da Gamas forsta mote med den davarande regenten over Kerala.

Akro-yoga i morgonsljuset.

Pa vagen

Sa, tillbaka pa insidan av denna blogg igen, varit utelast i ett par veckor. Under dessa veckor har det hunnit handa en hel del. Fran Kotai akte vi vidare till Munnar och skaffade oss ett nytt hus med vidunderlig utsikt over teplantage och boljande berg. Stannade lite over en vecka, aterigen uppe i bergen, men perfekt klimat denna gang.

Akte vidare till Cochin vid kusten och gick ihop for att kopa en gammal skolbuss for att kunna gora ungdomsdrommen nummer ett; aka pa egna aventyr i en egen hippiebuss. Fick tag i nagot som mest liknar en stor safaribil, men med lite reparationer och manga olika spraks svordommar sa var vi ivag. Siktade pa Gokarna, drygt 500 km norr utmed ostkusten. Som tur ar har vi en engelsman i gruppen, van vid vanstertrafik, men jag ar inte avundsjuk pa honom. Den enda trafikregeln har ar helt enkelt att det inte finns nagra regler, alla gor lite som de vill i ett enda stort kaos. Dock ett valdigt funktionellt kaos, dar allt loses temporart och snabbt, det ar som att flyta som ett lov i en back. Ingen kor i nagot eller nagon, men marginalerna ar sa sma att de knappt existerar. Det ar lite nervigt och samtigit valdigt kul, vi far se allt utmed vagarna vilket ar intressant, lokalliv. Stannade forst utmed flera strander i Kerala, vilket ar en kommuniststat. Allt ar valdigt mycket renare an manga andra stater jag varit i, polisen gor sig pamind vart vi an vander blicken och de lokala ar valdigt trevliga, men klart nationalistiska gentemot sin egen stat. Mutor och prutning ar inte lika vanligt, men samtidigt finns det otroliga motstridigheter mellan muslimer och hinduer i manga stader och byar, vilket ger en kansla av att alla har koll pa alla. Det ar oftast inget som drabbar resande vasterlanningar direkt, men det ger ett visst obehag med dessa patagliga spanningar mellan de vi traffar utmed vagen.

Vi sover i, pa och utanfor bussen. Under stjarnor och pa sand, bortom overpriser och turistmat. Varje dag borjar med gemensam Yoga pa stranden foljt av ett dopp i havet. Ett perfekt satt att se sa mycket som mojligt under sa kort tid som mojligt, vilket passar mig bra da hemresan ar bokad den 19de. Gruppen ar nere i rekordlaga nio personer for tillfallet, men nu nar vi tolv dagar efter avfard ar framme i Gokarna, sa ska det inte vara svart att hitta nya formagor som vill folja med pa detta aventyr. Detta var bara forsta etappen, tanken ar att aka vidare utmed kusten ytterligare 500 km till Mumbay, sen upp till Radjasthan och vidare. Hade inte pengarna tagit slut for min egen del sa hade jag nog stannat i nagon manad till. Jag sager nog, for nu har jag kommit till den punkt dar jag kanner att jag ar lite klar med detta, for denna gang. Jag kan se redan nu att resande ar valdigt beroendeframkallande, sa det kommer definitivt bli fler ganger. For tillfallet har jag dock mest en sak i huvudet, och det ar tanken pa svensk var. Tofsvipor pa falten, tussilago i vagkanten och Tranor i den kalla luften. Det ar dags att flyga hemat. 

Kotaibilder

Nar molnen fangade allt i ett par dagar. 

Maktiga Eukalyptustrad i skogen

Ledsamt avsked till Moshi och Kat som akte vidare.

Chemek plockas bar som vaxer strax utanfor huset.

Max lagar lunch

Vadret paminner om var, men loven om host.

Vataikanal

Med bitterheten over de forlorade bilderna och med ledsamma nyheter hemifran lamnade jag Hampi i precis rattan tid. Akte vidare till Kodaikanal i Tamil Nadu och motte upp vannerna fran Hampi, som skaffat ett eget hus at den lilla natta gruppen pa 14 personer. Vi lagar god mat, sjunger, larvar oss och gar promenader i skogen bakom huset, som ar som tagen ur Sagan om Ringen eller Ronja Rovardotter. Har till slut hittat den grupp jag tidigare saknat under resan. Stormtrivs har, uppe i bergen. Kall vind och varm sol, kanns som Manali igen, men framforallt-Sverige. Sockor, varmt te och smaltvatten som rinner over dammiga vagar far mig att tanka pa att nar jag kommer hem ar det var. Som det ser ut nu blir det i mitten av Mars. Det kanns bra och svenskt lagom.

 Resan har varit i sa manga olika delar, och det ar forst nu jag borjar se vad de olika delarna har bidragit med. Det var mycket ensamtid till en borjan, och det forvanar mig fortfarande hur otroligt mycket jag behover av detta. Det behovdes dock, nar jag ser tillbaka pa hur jag kande mig innan jag akte. Da jag inte hade en aning om vad som lag framfor mig, sa kanns det mer som att jag flydde fran det jag var i, an siktade pa det jag var pa vag emot. Jag akte med malet att uppleva nagot annat an det jag ser och hor hemma, och det vore ju konstigt att inte lyckas med det med tanke pa hur annorlunda detta ar. Precis lika hemskt och vackert som det svenska samhallet, men ofta pa ett helt annat satt. Nar agaren till det proppfulla internetcafet jag sitter pa helt bekymmerslost ger sitt barn en sadan orfil  att den senare ramlar av stolen i en kaskad av grat och skrik, da vet jag att jag inte ar hemma.

De andra i huset tjatar pa mig och Mikaela, den enda andra svensken, att laga en typiskt svensk middag. Men vad fan skulle det vara egentligen? Jag kanner mig begransad av brist pa lingon och sill och blir mest forvirrad over fragan. Forslag mottages darfor med oppna armar.

Hampiveckor

Hampiveckor har runnit forbi lika stillsamt och fint som forsen strax nedanfor det lilla camp vi har haft. Vi gick ihop och hyrde ett rum till vaskorna, sen byggdes ett camp med hangmattor, lagereld, filtar och egenlagad mat. Det har en toppen tid, allt ar fantastiskt vackert haromkring och vi har sett bade templet dar apguden Hanuman sags ha fotts och urfattiga manniskor som sitter och skiter i vaggrenen. Traffat en hel del fina manniskor, bland annat Lucy och Alfie fran England. Alskar engelsman slash kvinnor. Alla de andra akte vidare i forrgar men jag kande att jag inte var klar med fotograferandet och stannade ett par dagar till, men igar formaterade en dator det enda minneskort jag an inte hade back-up pa sa nu ar 95% av bilderna fran Hampi borta. Givetvis ocksa de klart basta jag tagit under resan. Vafan! Jag aterkommer nar bitterheten slappt nagot, imorgon reser jag vidare och moter upp de andra.

"Fred" pa jorden
D

I stenarnas varld

Nu pa plats i Hampi. Wow. Detta landskap av till synes andlosa berg av stenbumlingar, stora stenar och sma stenar och roliga stenar och kantiga stenar och blyga stenar och alla andra stenar som nagonsin funnits ar utan tvekan bland det haftigaste jag har skadat. Bilder pa detta mirakel kommer. Pa den skumpiga lokalbuss jag akte hit sa motte jag den standigt rockringsutovande engelskan Katherine, som jag mott tidigare i Gokarna, och sju till av hennes vanner, foll helt enkelt direkt in i ett nytt gang. Israelen Johnnie, med gitarr och knackigt nyskapande engelska, eller fransmannen Luigi, The Wizard, vars akrobatik och fingerfardighet standigt underhaller, ar bara nagra av dem.

Saklart ar inte alla magnifikt intressanta och varldsomvalvande, det finns klart ointressanta packpackers ocksa ska ni veta. Och efter Gokarna ar jag dodens trott pa alla de olika sorters lagereldar eller jamsessioner dar den standiga listan av Absolute Bonfire Top 25 spelas. Allt fran Wonderwall(jo alltsa, den rullar fortfarande ibland) till Let it Be (da refrangen istallet sjungs LSD). Det ar ett effektivt satt att traffa nya manniskor pa, och givetvis ar det trevligt da det ibland dyker upp riktigt javla bra musiker, men for tillfallet star det mig upp i halsen.
Som tur ar finns sa mycket annat att gora. Som for nagra dagar nar jag aterigen blev hysteriskt magsjuk och blev sangliggande i tva dygn till exempel. Om detta inte faller en i smaken sa kan en hyra mopeder och aka pa massa utflykter. Aptempel, maktiga berg, kalla forsar med vattenfall(och krockodiler..) eller varfor inte bara ta en cykel till narmsta by och lara kanna lokala folket. Det har stallet ar mindre turistigt an Gokarna vilket ar skont, men det gor det samtidigt lite svarare att ta sig fram. Da vi bor pa ett stalle som ligger i en dal en bit bort fran civilisationen sa ar narmsta tillgang till Internet och tackning pa mobilen drygt fyra kilometer. Den familj som vi bor hos kan nog sammanlagt runt 37 ord pa engelska. Det ar vackert som en drom, och valdigt enkelt, vilket passar mig perfekt. Aterkommer snart med fotografier.

:D-Man

Coral fran England.

Nu kommer sa strandlivet till sitt slut. De andra drog till en obebodd strand langre bort och byggde ett eget lager, skulle stanna i ytterligare en vecka och fira fullmanen. De vill att jag skulle stanna med dem, men jag ar for inne i fotograferandet nu, har malet installt pa Hampi som efter allt jag hort och det lilla jag har sett, verkar magnifikt. Har hittils pa resan last ut sju bocker och skrivit ut tva dagbocker, tagit slut pa tva minneskort och en filmrulle. Skaffat mig en ny ring, fem nya armband, tva halsband, tre sjalar och ett saftig arr i vanstra halfoten. Erfarenheter och moten med nya manniskor byggs pa for varje dag, och pa nagot satt ar det skont att allt ar sa tillfalligt. Det blir mer komprimerat och mer tid laggs pa det viktiga, att lara kanna varandra och att ha det sa bra som mojligt under den begransade tid vi alla har tillsammans.

Har egentligen sa otroligt mycket att beratta, men det ar sallan tillgangen pa Internet och mitt skrivhumor gar hand i hand. Men det kommer. Tills dess, till havs!